förlåt
Speciellt ett stort förlåt till dig mamma, jag vet att du har det jobbigt just nu men jag likaså. Du får inte tro att jag tycker du och pappa är "tråkiga", men jag måste ha lite tid för mig själv också. Jag har ett liv utanför familjen, som jag inte berättar för er någonting om. Jag har svikit er, jag ljuger för er, varför? Jo, för ni har visat vilka personer ni är och därför får ni inte veta någonting om mitt privatliv. Det gör ont att se dig gå runt o gråta varje dag, det gör ont när du kramar om mig och höra dina snyftningar, för du är min mamma.
Jag har bestämt mig, jag ska ändra mig, eller försöka iaf så gott som det går. Det kommer inte gå bra, men jag gör det endast för dig, och mormor.
/ izabelle
Louise,
Jag känner absolut inte igen mig i din beskrivning av mig, där jag enligt dig ska gå runt och vara ledsen och gråta och du ska behöva höra mina snyftningar när vi kramas. Det stämmer ju inte. För det mesta är jag glad och pigg, vi skojar, skrattar och har mycket roligt tillsammans. Däremot är det naturligtvis jättejobbigt nu när jag inte får huset i Leksand sålt och därför inte törs köpa en lägenhet här i Kärrdal, så att jag kan få vara nära dig.
Men du gör mig otroligt ledsen när du inte vill träffa mig, när du klipper kontakten med mig helt flera månader i taget, när du trycker bort mina samtal, inte svarar på mina sms och när jag läser på din blogg att du ”inte har någon mamma” men en bror och en hund. Det är ett rejält hugg i mitt hjärta, för det finns ingenting som jag inte skulle göra för dig.
Jag blir också osäker/ledsen när jag läser ”att jag har visat vad jag är för person” och därför inte ska få veta något om ditt privatliv? Vad är det jag har visat? Vad menar du? Det låter inte som något snällt och positivt, i alla fall. Känns tråkigt att säger att du ljuger för mig när jag trodde att vi hade bra kontakt och pratar så mycket.
Att du behöver ett liv utanför familjen är väl självklart och den möjligheten tycker jag att jag ger dig. Du umgås väl mycket med dina kompisar? Men även din mormor och morfar längtar efter dig. Det gör dom jätteont att känna att du aldrig vill träffa dom och aldrig hör av dig. Så har vi också gemensamma vänner och släktingar som gärna träffar oss och gör roliga saker tillsammans. Du måste ju förstå att även dom både gillar och saknar dig. Pappa och hans familj träffar du ju flera gånger i veckan och hans släktingar, så fort dom är här.
Till slut vill jag bara säga att det gör förfärligt ont att inte har en aning om när jag får träffa dig nästa gång och inte heller när jag kommer att få höra av dig. Detta är ju förvisso inget ovanligt, men jag vänjer mig aldrig.
Vad det känns märkligt att behöva kommunicera med dig så här via din blogg!
Så - När får jag träffa dig? När får jag höra av dig?
Älskar dig alltid. Kram din mamma
asså snälla lena, det finns andra personer som äger den här bloggen än Louise? Allt handlar inte om henne i den här bloggen, utan även MIG.
Ser det ut som att Louise börja på I eller? Det står att det är från mig -.-
